Först hade ju Fina väntat sig att valparna skulle vara som 8-veckorsvalpar är, men jag förklarade att de snarare är som döva och blinda små råttor. Min stackars dotters förväntningar på valparna sjönk genast och nu blev de små liven en riktig positiv överraskning. Hon sa att de var alldeles bedårande och det sötaste hon hade sett och det har hon ju fullkomligt rätt i. (Men var fick jag liknelsen med råttor ifrån? Jag borde nog ta en allvarlig funderare på både mitt föräldraskap och hundägeri samt bruk av konstiga liknelser.)
* * *
Jag hade glömt bort hur varmt det är att ha valpar. Jag är väldigt varm av mig och har helst runt 18 grader hemma (till alla besökares stora förtvivlan). På jobbet känns det ibland som om jag kommit i klimakteriet, för jag tycker det är så hiskeligt varmt (och både elever och andra lärare påstår att det är alldeles lagom varmt). Men nyfödda valpar nöjer sig inte alls med lagom varmt. De vill ha 27 grader. 27 alldeles jättevarma grader. Maja och valparna huserar i mitt sovrum de närmsta veckorna och hittills har jag bara lämnat rummet ytterst korta stunder. Hur mysigt det än är att titta på de ljuvliga små och lyssna till deras rogivande knorrningar, så känns det ändå som att vara fast i en bastu.
* * *
Internet har strulat hela dagen och det har varit nästan omöjligt att få in bilder på bloggen. Hemsidan är helt omöjlig att fixa när det går så här sakta. Jag har filmat valparna, men det var omöjligt att lägga in på blogg, facebook eller ens youtube. Det tog 35 minuter att få med filmen i ett mejl. Förlåt att jag gnäller, men i ett år har vi tvingats leva med Telias "temporära lösningar" på bredbandet, vilket innebär att varken hemtelefon eller tv fungerar alls och det är inte ovanligt att internet fungerar lika illa som idag. Nu vill jag ha en ordentlig lösning på detta! Och det NU! Jag står inte ut med ytterligare en inkompetent tekniker som inte kan se till helheten, eller så får de skicka hit de tre som behövs samtidigt. För nu står jag inte ut mycket längre till!
* * *
Mamma har alltid sagt att fyra valpar är det ultimata och jag måste ge henne rätt. Det är helt fantastiskt med just fyra stycken. Alla kan lätt äta sig mätta och alla kan utan problem äta samtidigt (helt omöjligt med nio valpar). Man behöver inte hysteriskt hålla koll så att de små inte blir bortputtade av de lite större, nu är alla dessutom jämstora. Samtidigt är fyra tillräckligt många för att alla spenarna används och att risken för mjölkstockning då minskar. Alla fyra äter sig mätta samtidigt och somnar samtidigt, det är så lugnt i lådan. Fyra är ju också ett tillräckligt litet antal så att man ser det direkt och inte behöver hålla på att räkna (man måste ju ständigt kolla så att tiken inte av misstag har lagt sig på en valp). Jag ska alltid önska mig just fyra valpar i fortsättningen!
* * *
Klara-Fina fick åka med sin pappa och låna ett par filmer att kolla på i helgen. Vi är ju bundna till sovrummet/valprummet och när det saknas både tv och internet kan det bli lite väl tråkigt för en snart 7-åring. Så 2 filmer fick hon välja. Kravet var att de skulle vara lämpliga för hennes ålder och vi skulle inte ha sett dem tidigare (inte Rapunzel en gång till, det orkar jag bara inte!). En ny Tingelingfilm och sen den tecknade versionen av Alice i Underlandet blev det. När jag påpekade att vi faktiskt hade just den versionen av Alice i Underlandet hemma, svarade hon "Men vi har ju faktiskt inte sett den och det var ju regeln!"
* * *
När började folk bli tokiga i gula hanar? I alla år som jag ägt och fött upp labrador har just de gula hanarna varit minst populära. Svarta tikar brukar man kunna hitta massor av fantastiska köpare till, men gula hanar brukar inte vara lätt att få till bra ägare. För någon månad sedan insåg jag att många uppfödare väljer att para med hanar som antingen är gula eller bär gult och nu börjar jag inse varför. Av alla de som hört av sig angående en valp har flest varit intresserade av gula hanar. Fast jag vidhåller att när det gäller att hitta en riktigt bra labrador, då är färgen fullkomligt ovidkommande. Det är antagligen därför jag köpt en gul hane (Salje) när jag letat efter en svart tik och en svart tik (Moa) när jag letat efter en gul hane. Som sensmoral (och med glimten i ögat) vill jag dessutom påpeka att både Salje och Moa var riktigt bra hundar, trots "fel" färg och kön.
* * *
När Klara-Fina skulle gå och lägga sig så hittade hon inte sin snuttefilt. Jag insåg att jag måste städat undan den och kan inte komma på vart jag skulle kunna ha lagt den. Snuttefilten är för Klara-Fina det absolut mest heliga som finns, hon kan absolut inte somna utan den. Jag letade upp örngott, tygbitar och olika gosedjur som hon kunde använda. Hon testade allt, men inget fungerade. Vi funderade ett varv till och då fick Klara-Fina en idé; Mozes öra. Mozes fick uppgradera sig från att sova vid hennes fötter till att dela kudde med henne, med det villkoret att han lånade ut sitt öra. "Mmmm, det går nog mamma, men det är jobbigt att jag måste ligga på sidan" sa hon. 10 minuter senare sov hon, fortfarande med Mozes öra vid sin mun. Mozes är nog den snällaste hunden som finns och just i kväll/natt - en sann räddare i nöden. (I morgon ska han belönas med ett märgben, medan vi letar efter den riktiga snutten.)
* * *
Imorgon ska jag åter försöka lägga ut fler bilder och kanske en filmsnutt. Jag hade också tänkt presentera namnen på valparna och kungöra vinnaren av tävlingen. Men först måste jag visa er bilden jag smög in och tog i Klara-Finas sovrum (Mozes vaknade av blixten, men som tur väl var inte hon!).
 |
| Ser ni att hon fortfarande håller hans öra i handen?! Gulligaste någonsin! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar