Det första jag gör i min bloggpaus är att posta ett nytt blogginlägg. Någonstans i världen finns det kanske logik i det.
Här tröstar jag mig efter dagens besked. Vid ån förstås. Två lyckliga labradorer simmar/letar stenar och uppför sig helt ignoranta inför dagens trauma (oförskämt, eller hur?!).
Jag tröstar mig med en bok, nutella och turkisk peppar. Jag fick dock inte vara ifred. Mamma hörde nog desperation i min röst och kallade in det tunga atelleriet; pappa. De kom med pizza och höll mig sällskap. Tack!
Av sköterskan fick jag idag material för att lägga om såret. Det förväntas räcka 5 dagar (DAGAR, inte månader eller år). Det är lite svårt att tro att såret inte är mer än ett par cm stort, så mycket smärta besvär och förband som det numera kräver. Det känns som en stor kniv är instucken i ryggen och det blöder/vätskar sig som ena benet huggts av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar