Jag började vissla inkallningssignal så fort valparna fick smaka vanlig mat. Efter tre gånger hade de lärt sig vad den signalen betydde och blev fullständigt galna. Mina små valpar är så snabblärda tänker jag alldeles nöjd och ser framför mig hur snabbt de kommer lära sig linjetag och stoppsignal. Att ha en väl befäst inkallningssignal är guld värt i alla lägen, både i träningen, i jaktsituationen men kanske framförallt i vardagen. Jag var så nöjd och stolt över mina små genier.
Men (och här kommer faktiskt ett stort MEN) det var två problem jag inte hade räknat med. Jag visslar, valparna kommer halt hysteriskt uppspelta och hungriga och kliver rätt ner i maten, en efter en. Så istället för fyra små mätta gullungar, hade jag fyra hungriga valpar som badat i maten istället för ätit den. Ni anar inte hur mycket mat som får plats i en liten labradors päls.
Nåja, det gick att få valparna rena och mätta, jag måste bara vara lite försiktig hur jag sätter fram maten tänker jag och planerar noga hur jag ska göra. De vuxna hundarna är ute i träddgården och jag visslar på dem för att de ska komma in. Visslar. På. Dem.
Fyra små valpar sätter igång att skrika, skälla och försöka riva stängslet. Här är vi matte! Vi kommer, vi ska bara riva gallret först, men vi kommer. Vi har fattat, när du visslar kommer vi, säger de unisont. De två stora som var i trädgården kom lunkandes, inte alls lika överentusiastiska över visselsignalen, måttligt roade ut när de skulle försöka ta sig in i den trängslen som rådde.
Hur tänker jag nu? Hur har vi gjort innan? Inte kan man alltid se till att tajma valparnas mat med att de stora ska komma in. Eller? Äsch, jag vet verkligen inte. Men just nu känns det inte lika fantastiskt att de små lärde sig så himla fort. Jag antar att det faktiskt finns en liten nackdel med att uppfostra fyra små genier. Men nu tänker jag inte tänka mer på det, imorgon ska de få träna linjetag och närsök i svår terräng.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar