Det har onekligen varit en tuff sommar. Varje dag i över sju veckor har jag varit på sjukhuset eller distriktsköterskan för omläggning av mitt operationssår. Och det ser inte ut att bli färre besök den närmsta tiden, även om såret läker bra.
Mozes blev ormbiten och var nära att mista livet. Han verkar helt återställd, men så rädd jag blev. Kanske oviktigt i sammanhanget, men akutbesök och inläggning på djursjukhus/veterinär är extremt dyrt trots full försäkring.
Maja blev akut dålig av borrelia och kunde plötsligt inte stå eller gå själv. Tack vare mediciner är hon bättre, men långt från bra.
Ellen (min hund som senaste åren bott hos Klara-Finas pappa) har fått somna in 13 år gammal. Saknaden är enorm.
Tuva och Elin, mammas hundar, har också fått somna in. 13 respektive 10 år gamla. Det är tomt utan dem.
Kanske är det dumt att klaga, för allt kunde förstås varit mycket värre. Men just nu känns det tufft och jobbigt. Sjukhus och veterinärer avlöser varandra och sorgen efter dem vi mist är så stor liksom rädslan för Majas hälsa och tidigare även Mozes. Men Mozes klarade sig, Maja kommer att bli bra (det måste hon) och för min del är det ju ingen fara bara obehagligt, smärtsamt och jobbigt. Klara-Fina mår toppen och älskar sommarens alla aktiviteter. Hon tar sorgen så mycket lättare och låter glädjen från både circus- och simskolan ta över alla känslor. Jag antar att jag har något att lära av henne och då menar jag inte att gå på lina eller att göra volter i trampetsen, för det lär sluta värre än något under denna sommaren...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar