Idag anmälde jag Mozes till ett working test och två jaktprov. Vi tränade lite dirigering över stängsel och ett par timmar senare gick vi en 30-minuters runda. Det var varmt och han sprang mycket. I slutet på rundan tyckte jag att hans bakdel vajade till och minuten efter såg jag fradga runt munnen. Väl hemma var han trött och lite påverkad. Tydligen har hjärtat inte hämtat sig tillräckligt efter ormbettet, inte vid kraftansträngning iallafall. En dos kortison och han piggnade till. Men resten av sommaren förblir i stillhet. Och jaktproven ställer vi in.
En som inte är i stillhet är Klara-Fina.
Hon har på tre veckors simskola fått från att ha simmat 40 meter till 1000 meter. Hon har klarat kandidaten (simmärket) och var ynka 3 meter ifrån vid djupdykningen för att få järnmagistern (men hon har ett år på sig att klara det för att få sitt märke). Det blir en krans av pil imorgon vid uppvisningen. Sedan tror jag hon ska sättas i stillhet hon också.
Nu har vi inga tider mer att passa i sommar (förutom mitt dagliga sjukhusbesök för omläggning av såret) och vi ska nog alla liksom Mozes ta det riktigt lugnt.
Tårarna rinner när jag läser allt ni har varit med om (och fortfarande är)!!
SvaraRaderaSkickar alla styrkekramar jag kan och hoppas att ni kan fånga upp de små ljusglimtarna trots allt och skratta en stund emellanåt..
Alla tankar till er<3