Jag öppnar fönstret och tittar ut...

Det är ju ändå tur att jag inte har internet, telefon eller något annat hemma som gör att jag kan blogga. För då hade jag varit tvungen att tala om för er att jag inatt väcktes av ett pipande ljud. Det var Lilla C som var utelåst. Jag fick full ångest och undrade hur jag i all sin dar kunde ha glömt att släppa in henne på kvällen. Ett par timmar senare väcktes jag av samma pipande. Det var Lilla C, som var utelåst igen. Då insåg jag att det inte var jag som glömt henne ute, utan hon som tagit sig ut genom ett öppet fönster. Galna hund!

Den femte sanningen

Häromdagen skulle vi följa med en vän till veterinären, vi skulle visa vägen, fungera som stödpersoner och passa på att låta vet Åsmund att kika på Majas tass. Åsmund var lika imponerad som jag över hur väl tassen har läkt och hur pigg den gamla damen äntligen blivit. För vår vän gick besöket lika bra, Åsmund är en suverän veterinär. Förutom besöket hos Åsmund kikade vi in på IKEA och köpte några nya kuddar till Mozes och på vägen hem åkte vi inom Szabos och köpte kött från deras slakteri (där alla djur kommer från närbelägna gårdar). En bra dagskulle jag vilja säga, om det inte vore för en sak. Min mobil.

Efter flera dagars letande och funderande, tror jag att jag la mobilen på biltaket och sen körde iväg. Mobilen verkar oförskämt nog ha hoppat av någongång under färden till Älmhult och har inte hört av sig sedan dess.

Det är inte utan att jag känner mig lite sviken. Min mobil var mer än en mobil för mig. Jag ringde med den, skickade sms, läste och skrev mejl, surfade, googlade (och överbevisade måde mor och far många gånger), jag använde den som gps och hittade rätt fler gånger än jag kom fel, jag läste nyheterna, tittade på tv, bloggade, spelade spel, den var min enda fungerande klocka och inte minst fotograferade. Med mobilen förlorade jag också över 1000 bilder. Jag är glad att jag har lagt ut många av dem här på bloggen och på så vis fortfarande har dem kvar och lite glad att jag slipper sortera dem alla och klistra in i album.

Jag har inte bestämt mig för när jag tänker ta tag i telefonhärvan och skaffa en ny. Det är ju onekligen semester att inte ha någon mobil, ingen kan få tag på mig, jag kan inte få tag på någon och jag har aldrig en susning om vad klockan är.

Klara-Fina är hos sin pappa ett par dagar och i mitt mobilfria liv umgås jag mest med Doris Lessings Den femte sanningen. Jag lyssnar på den som cd-bok och den är så otroligt bra och jag är så otroligt glad att den är så sinnessjukt lång (27 cd-skivor mot vanliga 10). Lessning speglar mitt humör, min person och hon gör det med både träffsäkerhet och stilistisk säkerhet. Kvinnan är ett geni! Med denna underbara bok som bakgrund har jag putsat en silverljusstake (en något oväntad aktivitet för att vara jag), rullat och stekt köttbullar som sedan frysts in (kanske ännu mer oväntad aktivitet) och spraymålat ett köksbord (mycket väntad aktivitet).

Just nu har jag paus från Ms Lessing och är hos mamma. Jag lånar hennes dator för tala om för omvärlden att det inte går att nå mig nu, fast om någon nu oförhappandes skulle velat ha fått tag på mig så hade de nog redan märkt att det inte gick så bra. Små stråk av saknad efter de dagliga strandhäng med vänner vi hade innan mobilen rymde, KF åkte till sin far och solen försvann bortom molnen.
 

Frukost vid havet

Solen lyser från en klarblå himmel och vi sitter ute på klipporna vid havet och äter frukost.

Hundarna springer, simmar och tigger om vartannat.

Om någon timme ska vi möta upp vänner på en badstrand, ni vet en sådan där hundar inte är välkomna. Efter denna morgonen lär de nog sova gott hemma, medan KF leker och badar och jag gnäller över att jag vill, behöver, ja rent av måste bada (jag får ju fortfarande absolut inte bada och jag lider).

Published with Blogger-droid v2.0.2

Vad blir det för mat?

Vi äter "fish and chips" och Klara-Fina säger att det var den godaste kyckling hon har ätit.

Published with Blogger-droid v2.0.2

Retrieversprång på stranden

Published with Blogger-droid v2.0.2

Grävande galningar

Vi startade dagen med skogspromenad och frukostpicknick. Maja var ovanligt pigg och gick bra hela vägen. Hon visade oss de bästa blåbärsbuskarna, så när vi kom hem hem var vi alla blåa om munnarna.

Nu är vi ute vid havet och Maja och Lilla C gräver frenetiskt efter stenar. Galenpannor!

Published with Blogger-droid v2.0.2

Starkt

Av en händelse befann jag mig hungrig i lilla byn Asarum, när jag hörde en matklocka ringa. Den kom från en liten liten bod som enligt skylten hade autentisk Thai-take away. Av misstag beställde jag en extra stark portion ris med räkor i kokosmjölk. Misstaget var förstås det där extra starka. Mina smaklökar dövades direkt, men jag tror minsann att det smakade äkta Thai (här på landet är vi inte direkt vana vid det). Det kändes som.om kf behövde den där lilla biten av Thailand idag.

Published with Blogger-droid v2.0.2

Bilen återfunnen, bra att vara blåögd

Det var inte ens ett skämt, det var missuppfattning. En person som skulle lånat pappas bil, lånade min eftersom jag hade pappas bil.

Sms:en kom inte fram som de skulle igår, eftersom det är festival och nätet var överbelastat kl 21 när jag upptäckte att bilen var borta.

Enda problemet dom kvarstår är att få den icke-anmäld som stulen. Det går nämligen inte att göra via telefon, för då kan ju tjuven ringa. Å andra sidan tyckte polisen jag pratade med att det lät onödigt att köra ut och verkligen kontrollera att bilen var återfunnen, framförallt eftersom den aldrig varit stulen. I skrivande stund håller polisen på att avskriva ärendet och ni behöver inte längre hålla koll.

Lagom pinsam historia, men med tanke på vissa oersättningsbara saker i bilen är jag ytterst tacksam att den inte är stulen.

Published with Blogger-droid v2.0.2

Bilen borta

Igår upptäckte vi att min bil blivit stulen. Jag hade lånat pappas gamla till veterinären i fredags och ställt min hos mamma.

Eftersom jag är så blåögd tror jag inte sådant händer i Mörrum, så jag liksom väntar på att den som skämtar med mig ska komma tillbaka med bilen. Med tanke på att det fanns några väldigt viktiga saker i den, så hade det onekligen varit bra...

När jag polisanmälde bilens bortrövande fick jag mycket märkliga frågor. Som till exempel om de hittade både bil och förövare, ville jag då att förövaren skulle bli betalningsansvarig för de skador hen hade orsakat. Finns det någon som svarar nej på det?

Om ni ser KWW 578, mörkgrå metallic Volvo, ute på vägen så hojta till. Hojta så högt att polisen hör. Och om någon skämtar med mig, bör ni nog komma tillbaka med bilen, polisen har efterlyst den.

Published with Blogger-droid v2.0.2

Ny husläkare, med tratt

Jag inser att detta börjar mer likna en sjukblogg ön hundblogg. Men på sjukhuset säger de att mitt elände har ett slut. Och själv vet jag att mitt hundliv har massor nya spännande och oväntade saker att bjuda på.

Men nu är klockan 3 på natten och såret värker. Att byta omläggning varannan dag känns inte bra. Varet rinner och jag inser att jag måste ta bort det gamla förbandet och tvätta såret och lägga ett nytt förband själv. Vid svanskotan. Ni vet det där lättåtkomliga och lättöverskådliga stället på kroppen.

Såret stinker rejält och till min stora förtvivlan inser jag att det betyder ytterligare en omgång antibiotika. Min mage tåler inte antibiotika och jag kaskadkräker vid alla möjliga och omöjliga tillfällen. Jag har tusen gånger bett om att få medicinen med spruta eller dropp. Men det verkar lättare att medla fred i Mellanöstern än att jag skulle byta avdelning för då skulle således. kostnaden för min behandling komma till annat ställe och så måste de nog lägga in mig och så måste de ta odling igen och igen och så tar ocken och menen aldrig slut. Och till slut sitter jag med ett,recept på samma medicin igen. Och de blir lika förvånade när de får höra att jag mår lika illa även vid femte försöket på samma medicin. Reaktionen har dock varit att de skrivit ut samma medicin igen.

Tacka vet jag veterinärer. De hade gett mig ett par sprutor i nacken med antibiotika, säkert lite kortison, b-vitamin för att stärka kroppen och något litet mer. Jag hade faktiskt inte misstyckt tratten, bara jag slapp detta nu!

Nu när man får välja husläkare själv, ska jag välja veterinär Åsmund Folerås.

Published with Blogger-droid v2.0.2

Lördagskväll

Några av mina blogginlägg försvinner någonstans i cyberspace vilket gör mig smått irriterad.

Men ikväll är jag inte irriterad. Maja har hela tiden värk i kroppen och på typiskt borreliamanér hoppar hältan från ben till ben. Maja har i hela sitt liv varit en väldigt aktiv hund. Hon har alltid älskat att hänga med mig vad jag än har hittat på. Att tvingas till stillhet pga värk har gjort att hennes livslust försvunnit mer och mer för varje dag.

Idag kunde jag inte se henne på det viset mer utan packade in barn, hundar och picknick och åkte till havet. En gnista tändes i Majas ögon när hon fick leta stenar på sin favoritstrand. Härligt att se! Äntligen ett steg i rätt riktning för Maja <3

Moz och Lilla C fick några markeringar var. De liksom exploderade när de fick sina kommandon och flög iväg. Trots farten hade de minnesbilden klar för sig och använde sina näsor. Wow, vilka hundar.

Published with Blogger-droid v2.0.2

Det har lönat sig att få såret omlagt varje dag. På kirurgavdelningen i Karlskrona var de imponerade av sårläkningen. Läkarna som opererat mig hade skrivit att en ny operation skulle krävas, men eftersom det såg så bra ut slapp jag det. Doktorn sa att om ytterligare 8 veckor ska det vara läkt, annars blir det operation då. Det sista väljer jag att inte höra, utan är ytterst lättad över att ha fått ett slutdatum. 8 veckor kvar. Och det bästa av allt, jag ska bara lägga om såret varannan dag. Jag får alltså varannan dag ledigt från sjukhuset!

Published with Blogger-droid v2.0.2

Håll tummarna

Idag ska jag till kirurgen i Karlskrona för att kontrollera hur sårläkningen av operationsåret går. Enligt distriktsköterskan så ser det verkligen bra ut. Men enligt den kirurg som skrev ut mig efter operationen, så är det mer regel än undantag att man måste operera en gång till.

Efter att ha gått till distriktsköterskan (eller åkt till sjukhuset) varje dag i snart 8 veckor så har jag tröttnat rejält. Det känns att det sliter på kroppen att gå med en ständig infektion.

Om jag blir godkänd av kirurgen idag och de inte behöver operera mer, så har jag kommit ungefär halvvägs i sårläkningsproceduren. Om jag inte blir godkänd och de måste operera om, så har jag 8 ogjorda veckor till. Jag är väldigt väldigt nervös!

I söndags upptäckte vi att Majas ena trampdyna var liksom helt avskuren. Jag vet inte när eller hur det har hänt. Men det känns rätt tufft för en hund som har en fruktansvärd smärta i kroppen efter borrelian. Jag hade trott att medicinerna skulle gett mer effekt, men tyvärr inte än. Såret behandlas med rengöring och receptbelagda krämer och så får hon kortison och antibiotika för borrelian, vilket förstås är bra även för trampdynan som försvann.

Published with Blogger-droid v2.0.2

I stillhet

Idag anmälde jag Mozes till ett working test och två jaktprov. Vi tränade lite dirigering över stängsel och ett par timmar senare gick vi en 30-minuters runda. Det var varmt och han sprang mycket. I slutet på rundan tyckte jag att hans bakdel vajade till och minuten efter såg jag fradga runt munnen. Väl hemma var han trött och lite påverkad. Tydligen har hjärtat inte hämtat sig tillräckligt efter ormbettet, inte vid kraftansträngning iallafall. En dos kortison och han piggnade till. Men resten av sommaren förblir i stillhet. Och jaktproven ställer vi in.

En som inte är i stillhet är Klara-Fina.

Hon har på tre veckors simskola fått från att ha simmat 40 meter till 1000 meter. Hon har klarat kandidaten (simmärket) och var ynka 3 meter ifrån vid djupdykningen för att få järnmagistern (men hon har ett år på sig att klara det för att få sitt märke). Det blir en krans av pil imorgon vid uppvisningen. Sedan tror jag hon ska sättas i stillhet hon också.

Nu har vi inga tider mer att passa i sommar (förutom mitt dagliga sjukhusbesök för omläggning av såret) och vi ska nog alla liksom Mozes ta det riktigt lugnt.

Published with Blogger-droid v2.0.2

Vi kämpar på.

Den gigantiske tvätthögen minskar samtidigt som kläderna i garderoberna att öka lite.

Mozes har fått tre svåra dirigeringar. Målet är att han ska springa rakt, även om naturen inbjuder till små avvikare. Han lär sig och det är det viktigaste. Detta ska vi älta på någon månad innan vi börjar träna svåra och nära dubbelmarkeringar. Lite extra teckenträning ska det också bli innan vi anmäler till ökl jaktprov. Jag anmäler inte gärna och när jag gör det vill jag att vi ska få en etta om inget oförutsett händer. Jag är inte en person som chansar och hoppas på tur. Samma sak har det alltid varit med mina inlämningar till universitetet, ofta har de varit alldeles för överarbetade. Vid årets skolavslutning sa KFs fröken att KF måste räcka upp handen trots att hon inte helt säkert har det perfekta svaret. Jag antar att det får hennes pappa lära henne, för jag lär ju sabba det än värre...

Coco har fått några linjetag och närsök. När hon fattar vad jag menar är hon en stjärna. Så vi fortsätter öva på vår kommunikation. Hon kan sätta sig vid visselsignal nu och det är bra! Men fotgåendet måste prioriteras.

Idag när jag tränade Moz stack en grå nos och två pigga ögon fram. Det var Maja som ville hänga på. Det fick hon förstås inte, men jag blev glad av att se att glimten i ögat är tillbaka.

Igår var det kokhett ute och Moz & Co fick simma lite. Maja fick svalka sig någon minut och man riktigt såg hur lycklig hon blev.

Published with Blogger-droid v2.0.2

Tårta

Vi behövde något kul, något possitivt, så vi bestämde oss för att fira Klara-Finas födelsedag. Hon fyllde i februari, men då var alla sjuka och,sedan har det bara inte blivit av. Så det var onekligen dags nu. Vi beställde från jessicastartor.blogspot.com och lät Jessica bestämma smak och färg. Kronan, några fjärilar och blommor var vårt enda önskemål.

Hemgjorda tårtbottnar, vanilj- och drottningfyllning (blåbär o h hallon). Mäktig och supergod. När alla ätit sig mätta och Coco fått ett par bitar själv, kalasade 4 st dagen efter. Ändå var vi tvugna att frysa in 8 bitar.

Jessicas tårtor är bara bäst och godast!

Published with Blogger-droid v2.0.2

Dagen

Idag har vi varit duktiga. Fyra rundor till soptippen, jag har satt upp en ny taklampa och blåst upp poolen (vi snackar seriös lungträning).

Att köksbordet föll ihop när jag dammsugade behöver vi inte prata högt om. Att Klara-Fina lagade det när hon kom hem från simskolan, behöver vi inte heller nämna.

Coco gillar poolen. Hon badade ett par timmar tillsammans med KF. De har blivit ett nytt radarpar. Jag tror att Coco tycker det är tråkigt att hon inte får följa med till simskolan.

Published with Blogger-droid v2.0.2

Dags att sätta igång

Det börjar bli dags att återgå till livet och ta tag i alla dess bestyr. Jag vet bara inte vad jag ska börja med. Ommålning av vardagsrummet, tusen vändor till miljöstationen, golvbyte på ovanvåningen, det gigantiska tvättberget eller röjning av uteplatsen. Nåja, jag behöver åtminstone inte vara sysslolös under sommaren.

Published with Blogger-droid v2.0.2

Mer kalas för Coco

Published with Blogger-droid v2.0.2

Modefluga

Published with Blogger-droid v2.0.2

Coco på kalas

Published with Blogger-droid v2.0.2

När tar det slut...?

Det har onekligen varit en tuff sommar. Varje dag i över sju veckor har jag varit på sjukhuset eller distriktsköterskan för omläggning av mitt operationssår. Och det ser inte ut att bli färre besök den närmsta tiden, även om såret läker bra.
Mozes blev ormbiten och var nära att mista livet. Han verkar helt återställd, men så rädd jag blev. Kanske oviktigt i sammanhanget, men akutbesök och inläggning på djursjukhus/veterinär är extremt dyrt trots full försäkring.
Maja blev akut dålig av borrelia och kunde plötsligt inte stå eller gå själv. Tack vare mediciner är hon bättre, men långt från bra.
Ellen (min hund som senaste åren bott hos Klara-Finas pappa) har fått somna in 13 år gammal. Saknaden är enorm.
Tuva och Elin, mammas hundar, har också fått somna in. 13 respektive 10 år gamla. Det är tomt utan dem.

Kanske är det dumt att klaga, för allt kunde förstås varit mycket värre. Men just nu känns det tufft och jobbigt. Sjukhus och veterinärer avlöser varandra och sorgen efter dem vi mist är så stor liksom rädslan för Majas hälsa och tidigare även Mozes. Men Mozes klarade sig, Maja kommer att bli bra (det måste hon) och för min del är det ju ingen fara bara obehagligt, smärtsamt och jobbigt. Klara-Fina mår toppen och älskar sommarens alla aktiviteter. Hon tar sorgen så mycket lättare och låter glädjen från både circus- och simskolan ta över alla känslor. Jag antar att jag har något att lära av henne och då menar jag inte att gå på lina eller att göra volter i trampetsen, för det lär sluta värre än något under denna sommaren...

RIP Ellen

Precis hemkommen från veterinären med Maja och lite hopp, så ringde Jocke (Klara-Finas pappa) och berättade att Ellen (SVCH Guamikenis Gyllene Fjäder) blivit akut sjuk under natten. Hos veterinären konstaterade de att det inte fanns något att göra och Ellen fick somna in. Hon blev nästan 13 år, men sorgen är ändå bedövande.
Ellen var Guamikenis första champion och mamma till Shakespeare-kullen. Hon var den snällaste och klokaste hund jag någonsin träffat. Tomrummet efter henne kommer att bli stort men i mitt hjärta har hon alltid en central plats.

Ellen, som elvaåring