Smärtan är mindre och orken större, men jag är fortfarande oehört begränsad i vad jag kan göra. Ligga stilla i sängen eller gå i snigelfart, jag blir inte överstimulerad direkt.
Jag lyckades övertala mamma att komma och träna igen. Denna gången laddade jag upp annorlunda, dvs inte alls och så lämnade jag stavarna hemma. Vi vandrade iväg i samma gamla snigelfart och la ut kluriga linjetag/dirigeringar. Jag vet inte vad som var anledningen, men Mozes var bättre än någonsin förr. Snabb, stark och säker, ja helt suverän. Perfekta avlämningar dessuton. Jag vet inte om jag kan skylla på mina smärtstillande, men jag gjorde ett par idiotsvåra övningar och Mozes sken som en sol. Det riktigt strålade omkring honom. Världens bäste Mozes.
Tyvärr, det finns ju alltid ett sådant, rev han upp ett sår på ena frambenet. När vi var klara med träningen kom han fram och la upp tassen på mitt ben, så jag skulle se. Nu hoppas jag att han inte slickar på såret utan att det får läka fint.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar