Äntligen

Nu är jag hemma. Pappa körde hem mig och det var en smärtfull resa utan dess like. Precis innan jag blev hemsläppt rengjorde de mitt sår och det har de aldrig gjort utan att först bedöva mig med en spruta morfin. Det gjorde jävulskt ont med morfin i kroppen, utan kan jag inte ens beskriva med ord. Sedan fick pappa stötta mig den långa vägen till bilen. Lång, är kanske att ta i, men jag har inte stått på benen sedan innan operationen i fredags. Jag fick ligga i baksätet hela vägen hem och efter sårrengöring och promenad hade jag riktigt ont. Backen upp till huset var som vanligt gropig och jag liksom studsade där jag låg. Då kom tårarna. För då var smärtan så stor att jag inte kunde uthärda den längre. Det var dags för ny omgång smärtlndring men innan den hann verka grät jag som jag aldrig gråtit förr.

Men citodon och en tempurmadrass var effektivt och den värsta smärtan klingade av. Klara-Fina kom och vi läste sagor i sängen. Det var ren lycka!

Distriktsköterskan ska nu lägga om såret en gång dagligen och titta till så att läkningen påbörjas. Såret är alltså helt öppet, man valde att inte sy ihop det efter operationen för att det skulle läka inifrån. Men det innebär att jag vid ryggslutet har ett sår som är ungefär 2*3 cm stort. Däri ligger en kompress som byts varje dag och över det en tunn plastfilm. Man fattar ju att det gör ont.

Läkaren sa också att inga mediciner kan ta bort smärtan, bara lindra den något. Jag kommer sakna all hjälp och allt stöd från sköterskorna, som varit fantastiska. Men jag kommer inte sakna att dela rum med gamla gubbar som snarkar, fiser, rapar och kräks nätterna igenom. De stackarna mådde inte bra, men det var inte roligt att dela rum med dem. Då är det bättre att dela säng med en fisande och snarkande labrador...

Published with Blogger-droid v2.0.2