Sommarminne (eller) Bra morsa?

När Klara-Fina slutade dagis i början på sommaren fick hon en liten ask gjord av papper där det stor hennes namn och en uppmaning om att lägga minnessaker från sommaren däri. Jag trodde det var ett pyssel från dagis och eftersom jag inte är överdrivet förtjust i dagisalster åkte det i soporna på direkten. Till mitt försvar vill jag bara säga att asken var riktigt bra gjord och då kan man alltid vara säker på att det är någon från personalen som knåpat i hop den alternativ gjort färdigt den. Dessutom har min kära kära dotter fått för sig att man kan lämna över alla estetiska påhitt till kompisen Selma, så gör hon dem bättre och min dotter kan klättra lite under tiden. Jag vet inte hur många teckningar som suttit uppe här i huset tills jag insett att det inte är Klara-Fina som gjort dem, utan Selma. Men mamma du blir ju glad av mina teckningar, försvarar sig förfalskaren med. Ja, men de är ju inte dina när Selma ritat dem, svarar jag. De är visst mina, jag säger till Selma vad hon ska rita och sedan får jag dem, då är de mina, svarar den sluga lilla damen.

Så jag tyckte att jag kunde slänga den där asken med gott samvete ända tills det kom hem en lapp från skolan. De önskade att Klara-Fina skulle ta med sig sin ask fylld med sommarminne och visa upp. Det är ett pedagogiskt projekt där barnen lär sig berätta, prata inför andra, lär känna varandra och få en chans att vara i centrum. Asken kom alltså från skolan. Skolan.

Jag är ju själv lärare och tänker på mig själv som en pedagogisk mamma som gärna engagerar mig i skolans alla projekt. Bara det att jag kastade, slängde, skrotade, min dotters första skolprojekt.