Jag har läst lite idag om olika åsikter om träning (av jaktlabbar) och insåg att jag faktiskt inte håller med så många. Det som skrivs är vikten av att göra allt rätt första året samt att stress, pip och knallning är ett förarmisstag/relationsproblem. För några år sedan hade jag köpt resonemanget rakt av, men sen hände något som fick mig att helt ändra uppfattning; jag blev ägare till Mozes. Från sitt första steg på svensk mark har han varit trygg och stabil. Första året var han bara cool och lugn, ingen stress eller hysterisk föremålslust. Jaktträningsmässigt utvecklades han sent, men sedan har det varit som att gå en redan upptrampad stig. Det coola finns kvar, liksom tryggheten och det stabila och det trots att jag inte är någon mästare eller har gjort allt perfekt. Han är tyst, går tryggt vid min sida och helt stadig, no matter what och det är han för att det finns i honom. Det är Mozes som litat på mig, som trots alla mina misstag ändå valt att fortsätta att lita på mig och vara trygg med vad jag än hittat på. Det i kombination med hans lugn har gett mig en helt ny förståelse för vikten av vad som faktisk är medfött och hur lätt det kan vara.
Om pip och stress inte går i arv, varför är det ens relevant att ha med i bedömningar? Och varför ser vi att vissa linjer av jaktlabradorer som lyckas endast där ägarna är professionella eller 100% dedikerade.
Jag kan inte ta åt mig äran för Mozes trygga uppförande, Mozes är ett resultat av ett gediget avelsarbete där man fokuserat på lättränade, coola och stabila hundar. Jag hade bara turen att få köpa honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar