Ofrivilligt långt

Ikväll när Mozes och jag skulle gå kvällsrundan, kände jag att lunginflammationen började ge med sig, det gick lättare att andas. Så vi bestämde oss för en lite längre runda. Efter att ha fastnat med min nya jacka i taggtråd, tänkte jag ta en annan väg tillbaka. Jag behövde bara gena lite genom skogen. Det bar becksvart ute och stigen sovit skulle komma till var helt försvunnen. Jag vägrade vända om, pga taggtråden och dessutom hade jag inget riktmärke. Så vi gick mot den enda gatlykta vi såg. Över stock och sten, i snårigt ris och bland omkullvälta träd staplade vi oss fram mot den enda ljuspunkten. Jag menar inte att bli för djup nu, men det kändes som en symbolik för mitt liv.
Vi kom fram till gatlykta och ett bostadsområde, utan reflexer eller koppel. Som tur var kom inga bilar och koppel är bara onödigt trams. Vi behövde bara gå 50 meter på 70-vägen sen kunde vi gå en skogsstig som går ända fem.till vårt hus. Ca 20 meter innan vi kommer fram kändes det som om lungorna gav upp. Det tog en timme för mig att kunna andas normalt igen. Men så skönt det var en med en rejäl långrunda. Nu är sista antibiotikan tagen, så imorgonbitti (eller snarare förmiddag, ska jag till gymmet och köra ett lätt pass.
Efter att ha skrivit 32 sidor på mitt examensarbete behöver kroppen få lite motion också. Och eftersom jag fortfarande inte fått något svar på mina prover är styrketräning bästa sättet att bli av med ångesten tycker jag!