Igår tittade mamma, pappa, Klara-Fina och jag på fotboll hos pappa. Massor med delikat sushi serverades och vi hade det riktigt mysigt, om det inte varit för att Mjällbys spel var så fruktansvärt både tråkigt och uselt. Desto mer intressant blev det i paus när min älskade dotter visade danserna de tränar på. Må hända att jag är lite partisk, men hon är enastående, min Klara-Fina.
När mamma sen skulle gå hem började det riktigt roliga. Lycka & Stjärna som med nöd och näppe blev insläppta i pappas hus (pappa avskyr hundar) vägrade gå ner för trappan och båda får värsta tokspelen. De hoppade upp och ner i soffan (strängeligen förbjuden plats för en hund), rejsade runt hela övervåningen, hoppade upp på bordet och levde loppan. Mamma stod smått förtvivlad nedanför och försökte få dem att gå ner för trappan eller åtminstone vägra på ett civiliserat sätt. Klara-Fina och jag låg dubbla och tjöt av skratt. Jag kan inte minnas att jag någonsin skrattat så mycket. Pappa skrattade inte alls. Det är ett under att han varken fick stroke, slaganfall eller infarkt.
Andra halvleken var betydligt sämre än första och det var plötsligt väldigt lätt att hålla sig för skratt. Det var troligtvis den sämsta fotbollsmatch jag någonsin sett. Mjällbys målvakt storspelade och gjorde sex fenomenala räddningar, men den sjunde kunde inte han rädda. Vi förlorade med 1-0, fast det borde varit 7-0.
På vägen hem frågade Klara-Fina; Varför håller vi på Mjällby egentligen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar